Understatement of the centaury

Lite av en bakgrunds historia till detta vansinne ;-)
Fick för ett tag sedan höra att den avdankade skidåkaren Martin Tenggren (för övrigt 293 placerad på Vasan 2005 med den mediokra tiden 4:32:13) skulle dra ihop ett roligt gäng och köra skidgång på onsdagar. Tanken var att ha roligt och träffas så att så många som möjligt kunde köra ihop. Det roliga gänget bestod i princip bara av som jag fick höra i går av Jenny Olsson (en av Sveriges bästa damer fram till ca2005 då hon slutade) ”motionärer”. Vilka hade vi i denna roliga grupp förutom fam Olsson Tenggren? Jo Daniel Fahlander som gör 36 på milen när han är otränad, Gustaf Gurra Berglund som ständigt är och nosar på landslaget, Björn Skogsmulle Gund som har varit en av Sveriges bästa juniorer och så har vi mig Mattias Swela Swelander som fortfarande lever på meriter sedan mitten av 90-talet, ja ni läste rätt mitten av 90-talet, 10 år sedan.

Har ju läst att man ska komma till Gustavsbergsbacken uppvärmd, inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att kroppen var tvungen att koka för att man över huvud taget skulle kunna vara med på detta roliga pass. Men när jag kom joggande den sista biten till backen (har cirka 4min jogg dit) och såg Tenggren med svetten i pannan ångande likt en galopphäst på väg ut ur boxen så visste jag att det som stod skrivet texten var på allvar.
Tankarna seglade snabbt iväg till den där dagen för snart 6 år sedan då man fick sen en full dopad spansk häst förstöra längdvärlden för ett tag.
Snabbt försvann tankarna när jag fick höra orden som kommer att förfölja mig i flera veckor.
-Nu kör vi!
Gruppen satte av med bestämda steg, och till min förvåning så kändes kroppen helt ok fram till att backen brantade till som den gör efter typ 50 meter.
VAD FAN höll jag på med? Eller, FAN vilket skitsnack från Martin. Vi skulle vara en grupp som skulle ha kul inte ligga på eller som i mitt fall långt över den där förbannade tröskeln. Har efter några timmar kommit fram till att det går att ta det i sin egen takt så att man inte bränner ut sig. Men dessa tankar skingras snabbt när jag kommer fram till som jag alltid gör att det finns bara en anledning till att man håller på och det är för att vara bäst.
Hur som helst så kom man tillslut upp till toppen och kände att det skulle bli skönt med ett par minuters vila, just det, fick man 10 sek sedan så kom Jenny och sa lite hånfullt i mina öron –skulle vi inte till tornet? Jo vist fan bar det av till tornet med raska steg. En snabb slutspurt från mig som jag trodde äntligen skulle resultera i mina väl värda minuters vila. Ha 10 sek sedan bar det av ner till lövsta sedan så var det en vila på typ 5 sek sedan upp till toppen igen. Syran som jag känt på Vertex Backsprint var ingenting mot för hur kroppen nu kändes.
Ganska behaglig mars ner mot baslägret för en kort vila. Ha och ha igen snabbt slängde vi stavarna och började springa ner mot konsum, vad fan är nu på gång?
Ja ja lite back löpning i lugn marsch tänkte jag.
Vid vändningen så märkte jag ganska snabbt att det var fan inte tal om att ta det lugnt. Vist tänkte jag, jag kan plåga mig till slalombackens början. Gurra, Gund, Tenggren och Fahlander försvann snabbare än kvickt men det kändes ok faktiskt. Sedan så var jag nästan uppe till en underbar andhämtning men fick till min fasa se att det var tomt med folk. Jag slängde en snabb blick upp i backen och till min fasa fick jag se Gurra halvvägs uppe i backen, på med stavarna och försöka mobilisera den sista kraften för att ta mig hela vägen upp till tornet igen.
Efter detta så kände jag att kroppen var helt slut för i dag och jag tackade för mig.
Besviken med att få stryk av allt och alla så lunkade jag hem.
Väl hemma så kunde jag få ut en medelpuls på klockan trots att pulsbandet var hemma. 200 slag i snitt på en timmes stavgång helt ok för att vara första passet sedan slutet av juli. Klart att det var ett skämt men jag kunde ha svurit på att jag såg pulsen ett tag när jag sneglade på klockan.
Nu efter en natts vila så kan jag inte vänta tills nästa onsdag, för hur än djävligt det är att träna så är det för det man lever. Mjölksyra, hög puls, svett, skador idioter till likasinnade, fy fan vad roligt det är att idrotta.
Martin, Gustav, Björn, Daniel och Jenny love you all.

Ni som läser detta och inte känner mig bör ta det hela med ro. Jag hata ingen som var med men jag älskar ironi.
Till sits så älska jag Tenggren vilket nog inte märks i denna ”sanna” berättelse.

/Swela