MARCIALONGA, 70km

Idag blev en tuff dag!
Innan start blev det en regäl väderväxling, som jag faktiskt förutspått! Tempen gick från -5 till till vindar med +10. Min vallning med klister trodde jag va kung! Men det visade sig att burkskidorna gick betydligt bättre, och tur va det, för det blåste ner asmycket skog i spåret.
Väl iväg så kände jag mig pigg och hade bra skidor men ryggen va riktigt slut, förmodligen tog Seiser Alm racet i onsdags kväll för mycket.
Efter lite halvkörningar fram och tillbaka så var det kanske en 16 man kvar, och jag kände mig dessutom pigg, förutom att ryggen va mör, men jag hoppades att det skulle släppa.
Vid 35 km blev det lite dragspel efter en backe och då bestämde Anders Aukland sig för att köra, och som han stakade, han flög ifrån klungan, som fö åkte på bra. I botten inför den mytomsbundna sista backen ledde han med över 5 min!
I samma veva så började min rygg att strejka, och jag fick släppa klungan. jag låg i en trio som jagade länge, och va som minst 5 sek. Men när vi aldrig kom ikapp sjönk moralen och farten sjönk avsevärt. Jag och Rikard Andreasson började snacka om att bara ta sig till mål och att vi skulle staka sista backen för psykets skull!
Innan backen va jag skitless på loppet, men väl i backen så skrek och heja folk hela vägen, och det var helt plötsligt så var skithäftigt och stimulerande. Att klara att staka upp blev kul!
Ett annat plus på minus dagen var en spurtpris premie!